Gamla straff som tidigare tillämpats i Sverige

De straff, som kortfattat beskrivs här, är straff som kunde utdömas med stöd av 1734 års lag, av 1864 års lag, eller av Kunglig Majt utfärdade allmänna författningar. Straffen "Rida trähästen" och "Dansa med spanska fiolen" var två straff som ålades av administrativa myndigheter.
1734 års lag är det senast samlade lagverket, som omfattar både civil-, kriminal- och processrätt. Lagverket är indelat i olika avdelningar som kallades balkar. Delar av detta lagverk gäller fortfarande i Sverige, men flera av balkarna har bytts ut mot nya - jordabalken år 1970, äktenskapsbalken år 1987 och brottsbalken 1962. Brottsbalken ersatte strafflagen från 1864 som i sin tur ersatte straff- och missgärningsbalkarna i 1734 års lag.

Att mista livet genom att halshuggas

Bödelsyxa och bödelssvärd I 1734 års lagstiftning var det vanligt att man kunde dömas till döden även om det begångna brottet inte var av allvarligare art. Förutom för mord så kunde man dömas till döden för sådana saker som återkommande stölder (4:e resan stöld), blodskam och trolldom. Innan 1864 års lag så fanns 72 olika brott för vilket dödsstraffet kunde utmätas. Avrättningarna var i många fall offentliga,men de sista offentliga avrättningarna i Sverige utfördes den 18 maj 1876 då Gustav Hjert halshöggs utanför Malmköping (Lidamon). Samma dag avrättades Konrad Tector utanför Visby (Stenkumla backe). Även han halshöggs
Ett uppmärksammat fall på sin tid, år 1900, utfördes av Johan Filip Nordlund . Han hade på ångaren "Carl" mördat och sårat flera personer. Ett brott för vilket han avrättades den 19/12 1900. Den sista avrättningen som utfördes i Sverige var då Johan Alfred Ander avrättades på Långholmen med giljotin den 23 november 1910. Som bödel/skarprättare fungerade Anders Gustaf Dahlman. Hans första avrättning var av den så kallade Yngsjömörderskan, Anna Månsdotter. Hon avrättades med hjälp av handbila den 7 augusti 1890 i Kristianstad länsfängelse för mord på sin svärdotter.

Att mista sin högra hand, halshuggas och steglas

Stegling Att avrättas på detta sätt innbar att den som skulle avrättas lades med halsen över stuppstocken och högra handleden över det mindre trästycket. Bödeln högg strax därefter raskt av högra handen och i ögonblicket senare så skiljde han huvudet ifrån kroppen. Därefter började bödeln med hjälp av sina medhjälpare att stycka den avlivades kropp, samt att spika upp de skilda delarna på "stegel och hjul". Hjulen var fästa vid grövre stänger som sedan restes högt över marken på avrättningsplatsen som "skräck och varnagel för androm". Likdelarna efter den avrättade grävdes därefter ner på galgbacken.
I sin bok "Minnen från Malmö" så berättar Ludvig B. Falkmans om en avrättning som han bevittnade i sin ungdom, och om vilken vidskepelse som fanns om de "krafter" som en avrättads blod besatt. Det var när trädgårdsmästaren J. Löfberg avrättades år 1820. Falkman skriver att strax efter det att bödeln utfört sin gärning så "Genast därefter framstörtade några af fallande sot lidande personer, hvilka, i den tron att deras sjukdom skulle botas genom förtärande af en afrättads varma blod, upphämtade och drucko detta samt sedan, understödde af ett par bekante män, sprungo bort allt hvad och så länge de kunde, om mitt minne ej bedrager mig, baklänges, ty detta springande var ett villkor för att den ohyggliga kuren skulle medföra därmed åsyftad verkan." ("Fallande sot" = Epilepsi)
Stegling avskaffades år 1841. Rådbråkning, som innebar att man först knäckte benen i kroppen genom att köra över dem med vagnshjul, eller krossade benen med hjälp av klubba innan själva "avrättningsproceduren" ägde rum, hade avskaffats några år tidigare år 1835.

Arkebusering

Arkebusering Arkebusering är en avrättningsmetod som i Sverige framför allt har använts inom krigsmakten. Avrättningen utfördes av en exekutionspluton. Fången ställdes upp för att invänta skotten som avfyrades på kommando ifrån ledaren av plutonen. För civila brott avskaffades dödsstraffet 1921, men kvarstod för militärer i krigstid enligt den militära strafflagen. Vid andra världskrigets utbrott utvidgades den till att även gälla vissa grupper av civila personer. Inte förrän 1973 så avskaffades dödsstraffet även för dessa brott och 1975 så infördes förbud mot dödstraff i Sverige i grundlagen.

Gatulopp, Gatlopp

Gatulopp Detta straff användes inom framför allt militären vid särskilt svåra diciplinära förseelser. Det förekom inom militären fram till den 26 november 1812 då det avskaffades. Krigsmanskap kunde dömmas enligt 1621, 1683, 1795 och 1798 års krigsartiklar för fel i tjänsten.
Straffet har även använts för brott mot den allmänna lagen enligt bl.a. 1649 års järnbergslagsordning, 1653 års straffordning, 1655 års hovartiklar och 1685 års sjöartiklar för stöld. Böter som den dömde inte kunde betala kunde också omvandlas till att den dömde fick genomföra gatlopp. För civilt bruk uteslöts straffet i 1734 års lag, men behölls i en kunglig förordning av den 18 februari 1768 för den som förledde bruks- och smedarbetare att lämna Sverige.
Den dömde skulle springa med bar överkropp mellan två rader av män som slår honom med spö. Maximalt nio "varv" kunde den dömde dömmas att springa mellan männen (max 50 st) som slår honom.

Spö och ris

Spöväst Spö- och risstraff kunde utdömas för flera olika brott t.ex. som ersättning för gatlopp som ej kunde verkställas. Även för vissa brott som givit bötesstraff men där den dömde inte hade ekonomiska resurser till att betala kunde omvandlas till straff med spö och ris. Detta skedde mycket ofta. Mannen straffades med spö och kvinnan och barn med ris. Maxstraffet var 40 par spö för mannen och 30 par ris för kvinnan i båda fallen tre slag av vardera paret.
Genom olika kungliga förordnader så sades att straffen skulle vara offentliga för att ge varning och ingjuta skräck i allmänheten, att en straffpåle med halsjärn skulle finnas vid varje tingställe, och att de som utsattes för straffet inte fick skyla sitt ansikte och använda någon form av klädedräkt som gjorde att de inte kunde igenkännas. De avtagna överkläderna skulle ersättas av ett livstycke av läder som skulle vara så utformat att axelbladen och övre delen av ryggen var blottade medan sidor, mage och bröst skulle vara skyddade. Som en kontrast till det råa och brutala i själva straffet står kungörelsen om att det var, då straffet skulle verkställas utomhus, vid kall väderlek, tillåtet ha en mössa på huvudet men den fick inte sitta så att man inte kunde se ansiktet.
Att det var skillnad på "folk och folk" framgår av Riddarskapets och adelns priviligier af den 16 oktober 1723 där det står att "adelsmän icke för ringare brott beläggas med ett sådant straff, som kunde nesligt och adelsståndet förklenligt vara." Spö och risstraffet var ett av dessa.
Det offentliga spöstraffet upphävdes delvis 1841 och helt och hållet år 1855. Inom fängelset fortsatte dock strafformen att tillämpas under benämningen prygel en bit in på 1900-talet. Antalet som piskades var i hela riket år 1854 217 personer, år 1861 var det 85 stycken och år 1866 hade siffran sjunkit till 11 personer.

Prygel och dagg

Prygel Prygel var en variant av spöstraff och dömdes i par, och ett par var tre slag. Straffets avsikt var att, förutom att ge kroppslig smärta, även att förnedra det utsatta offret. Prygel utdelas oftast som slag mot offrets rygg eller stjärt med en käpp. I boken "Minnen från Malmö" av Ludvig B. Falkman så berättar han att det enligt ett kungligt cirkulär av den 26 november 1812 så skulle "vid bestraffning med prygel iakttagas det, under inseende af dertill kommenderad officer eller, om tillgång derpå icke funnes, underofficer, verkställdes af en korporal inom vaktrum, i närvaro af några utaf den felaktiges kamrater, sedan syndaren blifvit laggd öfver en bänk vid hvilken han qvarhölls af kamratern; att dertill nyttjades käpp af en och en halv alns längd samt omkring en half tums diameter; att det gåfves öfver sätet utan på byxorna", hvilka stundom voro af linne, helst om syndaren var mycket illa ansedd, somt att tiden så lämpades, att straff af 50 prygel fulländades inom l0 minuter och mindre antal i mån deraf. Bestraffning med dagg om skeppsbord skulle verkställas på den så kallade "backen", eller den del af öfverdäcket på ett fartyg, som är närmast dess bog, på sätt förut öfligt varit, det vill säga under samma inseende med samma biträde och på samma sätt som då prygel utdelades, endast med den skillnad, att syndaren stundom lades öfver en kanon och att straffredskapet "daggen", bestod af en styf tågända af lika längd som prygelkäppen, men minst en tums diameter. Detta allt gällde ifråga endast om manskap öfver 15 års ålder."
På 1810-talet fanns följande straffskala för prygelstraff: Fylleri: 50 prygel, Snatteri: 35 prygel, Uteblifande under marsch: 25 prygel, Sturskhet mot befälet: 16 prygel, Uteblifande efter tapto: 5 prygel. Prygelstraffet avskaffas vid införandet av 1868 års strafflag för krigsmakten.

Stå i halsjärn vid påle, på torg eller allmän tingstad, att skämmas i två timmar

Stå i halsjärn vid påle

Den dömde fick stå med ryggen mot pålen och bli utsatt för allmänhetens spott och spe. Detta straff kunde enligt bl.a. handelsbalken 16. kap. 4§, missgärningsbalken 8 kap 2§, en kunglig förklaring av den 23 mars 1807 och 1830 års konkurslag §43 ådömas en gäldenär som som "bedragit eller brukat svek och list" mot sina borgenärer, en som förfalskat en rätts domböcker eller kronans räkenskaper m.m., och den som stulit annans kreatur ute på marken.
I Malmö står, i Ludvig B. Falkmans bok, omtalat två fall där den dömde stått på detta sätt på Stortorget i Malmö. Fält kamrer Lindstedt, som bedragit minst 130 personer och av Kunglig Majt. dömd på schavotter, stod i halsjärn den 3 april 1832 mitt för rådhustrappan ett stycke ut på Stora Torget. Han utsattes för mycket hån, spott och spe av allmänheten.
Den 1 september 1835 så stod en ung flicka som försökt prångla ut en falsk sedel på 10 riksdaler vid pålen. Till motsats mot fältkamreren Lindstedt som bemöttes med hånfulla ord och åtbörder, så rönte den unga flickan allmänt medlidande och fick flera gåvor då hon bortfördes från pålen.

Stå vid tingsdörr eller rådstufvudörr en timme med ett mjölkekäril i handen

Hink

I 1734 års lag, Missgärningsbalken i 43 kap. 4§ står: "Miölkar någon annans mans ko, får eller get; stånde wid Tings dör, eller Rådstufwu dör en tima, med miölkekäril i handen. Den, som olofligen miölkar annans ko, får eller get ute på marfen,skall, förutan det som lagen innehåller, derjemte straffas, mannen med sex par spö och qwinnan med fem par ris, och ersätta miölkens wärde; och ökes straffet, när någon dermed oftare beträdes, hwarje gång med tre par spö för mannen och twå par ris för qwinnan;det skall, när förbrytelsen första gången begås, fängelsestraff wid watten och bröd, motswarande det utsatta spö- eller risstraffet, ådömmas jemte hwad lag stadgar."
I boken "minnen från Malmö" berättar Ludwig B. Falkman att han i sin ungdom bevittnat hur straffets första del verkställdes på en fattig kvinna.
"Bevakad av två gatuväktare, stod hon på trappan och nära yttre dörren till rådhuset. Hon hånades icke af de många åskådare, som funnos nedan om trappan. De voro mera menskligt sinnade, än Gustaf III, som med det barbariska spö och risstraffet ökat den i lagen utsatta påföljden för det att någon olofligen tillegnat sig lite mjölk, äfven om detta skett i afsigt att dermed kunna framsvälta hungrande barn; ty sedan den arma qvinnan utstått sitt skamstraff och nedkom mit bland åskådame, så skyndade många af dem fram och lade penningar i mjölkkärlet."

Fängelse vid vatten och bröd

Vatten och Bröd Detta var ett av de vanligast förekommande straffen och det utdömdes i stort sett dagligen. Straffet kunde utdömas enligt missgärningsbalken i 1734 års lag, enligt flera säskilda författningar samt enligt 1864 års strafflag. Under vissa villkor, och efter vissa grunder, så kunde spö- och risstraff samt böter förvandlas till fängelse på vatten och bröd.
Enligt 1864 års lag så skulle straffets längd vara mellan 14 till 28 dagar. I lagen angavs att brödmängden per dygn skulle vara "det man kunde köpa för 2 marker", men för vatten fanns ingen specifik mängd angiven vilket utnyttjades av skrupelfria fångvaktare till att skärpa, eller mildra fångens lidande allt efter vilka sympatier han hade för den dömde.
På 1800-talet sista hälft så skall det på Malmöhus fängelse, ha funnits en sällsynt rå fångvaktarhustru som fått överta det övergripande ansvaret för alla fångars bespisning. Hon skall enligt samtida källor ha gjort sig en smärre förmögenhet genom att ta hutlöst betalt för maten.

Uppenbar skrift och kyrkoplikt

Kyrka Till kyrkoplikt kunde den dömdas som brutit mot kyrkans lära eller mot värdslig lag. Det innebar att den dömde skulle erkänna sin skuld och därefter få avlösning (absolution), dvs. syndernas förlåtelse. Uppenbar kyrkoplikt innebar att syndaren under hela gudstjänsten skulle stå på en särskild plats i kyrkan fullt synlig för församlingen. Syndaren skulle därefter inför församlingen bekänna att han (hon) syndat, betyga sin ånger och lova att bättra sig. Efter detta så förklarades syndaren av prästen vara förlåten enligt kristi lära, och att denne då även borde förlåtas av församlingen, och åter få vara med i församlingens gemenskap. Efter detta fick den så han (hon) åter rätt att ta del av nattvarden.
Kyrkoplikten för lägersmål och hor ändrades år 1741 så att den inte längre behövde ske inför församlingen utan skriftermålet (kyrkoplikten) skedde då enskilt i sakristian i närvaro av prästen och några vittnen ifrån församlingens förtroendemän. Brottslingar som var dömda för andra slags brott (t.ex. stöld) fick dock utstå uppenbar kyrkoplikt fram till och med 1855.
I 1686 års kyrkolag, kapitel IX om uppenbar skrift och kyrkoplikt står:
§1.
Uppenbara skrift och kyrkoplikt är den syndabekännelse som en syndare, lagvunnen och sakfälld gör, inför församlingen, då han tillstår sig vara uti den sak brottslig för vilken han uppenbart skriftas, och betygar sin ånger, över bemälte synd, bedjer Gud och församlingen om förlåtelse, samt utlovar bot och bättring.
§2.
När någon för en offentlig begången last, efter världslig dom, skall stå uppenbar skrift, och den samme tredskas, då skola Vår Befallningshavande räcka Prästerskapet handen, och så laga att varken där med för länge uppskjutes, eller sådan plikt alldeles nederlägges.
§3.
När en sådan syndare, visar en allvarlig ånger och ruelse, över sin begångne synd, och utlovar bättring, då skall skriftefadern honom offentligen avlösa, och i Guds församling intaga, på sätt och vis, som handboken innehåller, och där hos förmana honom, att visa sin botfärdighet, med allmosegåva, efter råd och ämne.
§4.
Den sig med lönskaläger förser, så man som kvinna, skall en söndag, under högpredikan, stå på en särdeles, därtill förordnad, pliktpall, ifrån den tid, det ringes andra gången, och samma resa, efter avkunnandet på predikstolen, i hela Församlingens närvaro, avlösas. Vill någon därför förskonas, få giva etthundrade daler silvermynt, halvparten till sockenkyrkan, och den andra halvparten, antingen till hospitalet, eller till de fattige i församlingen, där brottet skett är, och bliver sedan i sakristian avlöst. Skulle någon komma andra resan igen, och åter, med penningar vilja lösa sig, ifrån bemälte pliktpass, få avlägga dubbelt så mycket som första gången: Men beträdes någon tredje resan där med, då skall den samma bota 200 daler silvermynt, till kyrkan och hospitalet, eller socknens fattige, och stå, en söndag, på pliktbänken, utan att få lösa sig, och sedan skall han offentligen skriftas och avlösas; orkar han ej botum, få plikta med kroppen, efter straffordningen. Den som enkelt hor bedriver, skall stå, tre söndagar efter varannan, på pliktbänken, och ingalunda få lösa sig där ifrån med penningar.
§5
Vid uppenbara skriftermål, skall prästen varna folket, att icke vara så obetänkt, och förvita den botfärdige syndaren, det han kyrkoplikt utstått, och sig således för Gud ödmjukat haver; Gör det någon, skall han därför tillbörligen näpsas, och av världslig rätt med straffbeläggas.

 
Som framgår av §4 så var likheten inför lagen i stora stycken en chimär. Välbeställda kunde köpa sig fria ifrån förnedringen att offentligt stå och skämmas. Kvinnor drabbades hårdast. En man kunde förneka hor, medan en gravid kvinna svårligen kunde svära sig fri.

Sättas i stocken vid kyrkodörren

Sitta i stock Att sättas i stocken var ett skamstraff vars syfte var att den dömde skulle få skämmas och förnedras offentligt för sina gärningar/synder och utsättas för församlingens hån och föraktfulla blickar. I Malmö och i hela Danmark så kallades stocken för "gabestocken". Straffet kunde utdömmas enligt 1686 års kyrkolag, enligt 1734 års lag och flera allmänna författningar för olika former för åsidosättande av god sed och ordning.
Stocken placerades så att så många som möjligt kunde se den dömde och vanligast var den placerad framför kyrkorna eller i vapenhusen. Konstruktionen av stocken var enkel. Den bestod av två stockar eller plankor som var sammanfogade med ett gångjärn i ena änden och med en låsningsanordning i den andra. Det fanns minst två hål utskurna i stockarna där den dömde fick placera sina ben varefter stockarna sammanfogades och låstes. Stocken var utformad så att fler än en person kunde låsas fast samtidigt. I Sverige avskaffades denna form av straff genom en kunglig förordning den 10 juni 1841.
En av de saker som gjorde att "ungt folk under 21 år" kunde hamna i stocken var om de rökte tobak. En annan var enligt missgärningsbalken i 1734 års lag 3 kapitlet 2§. Kapitel 3 handlar om "Swordom och Sabbatsbrott"
 
1734 års lag;3 kap. 2§
 

Med "Swär öfvermage" avsågs de som var äldre än 7 år och yngre än 15 år och texten lyder: "2. § Swär öfvermage; Den skall av föräldrarna eller husbonden med ris agas efter som åldern och vanarten är till. Sker det oftare; sättes i stocken vid kyrkodörren."
Att aga var ett vanligt bestraffningsmedel och ansågs vara en naturlig del av barns uppfostran framgår av fortsättningen i samma paragraf där det står "Försumma föräldrar att aga sina barn för swordom; böte fem daler". Denna formulering kvarstod även efter 1841 då stockstraffet avskaffades.

Rida trähästen

Trähästen Att bli dömd till att "Rida trähästen" var ett straff som hade sitt ursprung inom det militära, men som även kom att användas i civila sammanhang. Gustav II Adolf utfärdade den 15 juli 1621 150 krigsartiklar där det i den 46:e punkten står att "Hvem kronans arbete försummar, straffas till trähästen eller jernen och äte en tid, eftersom saken är till, vatten och bröd." liksom i det i den 52:a punkten står "När omblåset, omslaget eller nödtorftigt tillsagdt varder, att vakten sättas skall, ho då vakten försummar, straffas till trähästen, jernen eller vatten och bröd, som saken är till."
Även i Karl XI krigsartiklar som utfärdades 1683 finns lika lydelse i punkterna 51 och punkt 55, samt i 2 kap. 6§ som utfärdades den 6 maj 1795 av Gustav IV Adolf bland andra extra judiciella straff för manskap "mossquetters bärande, ridande på kanon och trähäst."
Även i civila sammanhang kom detta straff att användas. År 1698 blev en stadstjänare i Göteborg som öppnat stadens arrestrum för en däri insatt person, och med denne gått ut i staden, dömd att rida trähästen i två timmar. Straffet skall också före slutet av 1700-talet varit infört i alla Stockholms magistrat, och i Malmö finns fall där natt- och gatuväktare som försummat sin tjänst dömts till att rida trähästen.
Att sitta på trähästens vassa kant var kännbart och kunde medföra livslånga fysiska skador på de som utsattes för straffet. Ibland förekom att stadsfiskalen på alldeles eget bevåg hängde vikter vid fötterna på offret för att ytterligare öka plågan.

Dansa med spanska fiolen

Spanska fiolen - Kvinnogiga Den spanska fiolen, eller kvinnogiga som den också kallades, är ett straffredskap som huvudsakligen använts som ett skamstraff för kvinnor. Fiolen träddes runt halsen på kvinnan genom det större av hålen, med fiolens andra del vänd neråt mot fötterna på framsidan av kroppen. Genom de två mindre hålen stacks armarna ut. I den övre delens fanns ett gångjärn och i den nedre delen en låsanordning. I en a handen fick hon hålla en stråke lika lång som själva fiolen. Utstyrd på det viset så så fördes hon omkring på gator och torg omgiven av en pipare och en trumslagare så att så många som möjligt skulle komma "man ur huse" så att kvinnan kunde ses, och förnedras, av så många som möjligt.
Men även män kunde straffas på detta sätt. I Ludvig B. Falkmans bok så nämner han en dräng som hade gjort åverkan på ett av de träd, som genom Landshövdingen i Malmöhus läns försorg planterats längs landsvägarna i länet. Landshövding Wilhelm af Klinteberg dömde drängen år 1811 att med ett litet träd i vänstra handen "dansa med den spanska fiolen".
I "Projekt Runeberg - Anteckningar om svenska kvinnor" så kan man läsa om den hetlevrade kvinnan Maria Boström. Maria var gift med en artillerist som var stationerad i Göteborg och Bohus. Hustrun Maria Boström var fösedd med ett extraordinärt humör som försatte henne i många besvärliga situationer, och som gjorde att hon många gånger fick "dansa med den spanska fiolen".


Källor:

 


Senast uppdaterad: 28 augusti 2016